Strul så klart – dag 29

Publicerat 21 oktober 2025 av Mikael Rova

Svara

Resedrama med strul och strömavbrott

Klart att allt inte ska fungera från start till mål – och självklart dyker problemen upp sista dagen. Natten som gick blev kall, om man säger så. Elen gav upp i husbilen igår kväll, precis när vi parkerade i Trelleborg efter en skumpig och försenad resa från Rostock. Men vi tar det från början!

Vi kom fram till Rostock i söndags kväll efter en maratonkörning på 73 mil. Vi la oss sent på ställplatsen/parkeringen i Rostock. Morgonen därpå skulle båten hem gå kl. 15.00. Resan över tar cirka sex timmar. Klockan blev 15.00… 15.30… 16.00… och först 17.30 kom vi iväg. Det var tydliga problem med att lasta på fordonen – och att ta av dem som kom med båten. Nåja, vi hade semester och ingen brådska, så det var bara att gilla läget.

Snillet framför oss kom på att mata måsar är jättekul…eller inte!

Jag hade koll på vädret och såg fram emot en lugn överfart. Vi sitter alltid kvar i husbilen – färjornas allmänna utrymmen är ju dödligt tråkiga. Efter ett par timmar började det dock gunga ordentligt. Båten slog in i stora vågor, det dånade i skrovet och vi rullade både åt höger och vänster. Vågorna kom snett bakifrån, så det blev ett oregelbundet rullande. Kapten höll dock farten uppe – 18 knop – troligen för att ta igen förseningen, och det lyckades han rätt bra med. När vi anlände till Trelleborg var klockan 22.15, alltså bara 45 minuter sent. Bra jobbat!

När vi stod i kön till färjan hör jag plötsligt hur övervakningen till vårt litiumbatteri piper till – och vips stänger hela bodelen ner. Kylen, belysningen, värmaren och toaletten – allt dött. Jag öppnade appen för batteriövervakningen och såg att spänningen låg på 11,6 volt och sjönk snabbt. Sedan var det helt svart. Eftersom vi satt kvar i bilen (inte helt tillåtet under överfarten) kunde jag inte heller hoppa ut och felsöka. I år hade jag byggt ett eget litiumbatteri på 320 Ah som ersatt våra två gamla AGM-batterier på 105 Ah vardera. Mycket mer effekt, lättare, kan nästan laddas ur helt, och laddas kontinuerligt under körning.
Men vad är egentligen skillnaden?

AGM-batteri: Billigare, tungt, tål kyla bra, men kortare livslängd och kan bara laddas ur till ca 50 %.
LiFePO₄-batteri: Något dyrare, mycket lättare, längre livslängd, kan laddas ur till 90–95 %, men kräver rätt laddning och tål inte laddning under 0 °C.

När vi körde av färjan kliade jag mig i huvudet – el är inte riktigt min grej. Jag kopplade in ett av de gamla AGM-batterierna som reserv, men inget hände. Ingen el. Klockan var runt 23.45, jag var trött efter resan och slut på idéer, så jag gav upp för natten. Dagen efter, med dagsljus och friskt sinne, chattade jag med en polare som trodde det kunde vara en dålig kontakt – och han hade nog rätt. Jag hittade en 50 A-säkring på laddkabeln från generatorn som hade brunnit på ena sidan. Jag kopplade förbi den och startade upp – och se där, laddningen fungerade igen!

Inte bra allt nedstängt och batteriet håller på gå tomt

Jag lät bilen gå på tomgång en stund för att kolla så inget började ryka, och det gjorde det inte. Kabeln höll sig sval. Kopplade in en temperatursensor så jag kunde övervaka under färden mot Nyköping. Resan hem gick fint – 60 mil från Trelleborg till Nyköping. Vi landade hemma 16.30 efter en heldag på vägen. Nu sitter jag i fåtöljen, mätt och nöjd, med en kall i handen. Laddningen fungerade perfekt hela vägen – så det var alltså bara en dålig kontakt som ställde till allt.

Tur i oturen att det hände på hemmaplan – och inte långt ner i Italien

Knyter ihop säcken – dag 28

Publicerat 20 oktober 2025 av Mikael Rova

Tillbaka i Rostock

Så var vi då i Rostock igen — några dagar för tidigt kanske, men när vi startade i Rothenburg i går (söndag) kände vi båda: ”Äh, nu åker vi hem!”
Vi hade gjort två medeltidsstäder, gått i diverse turistfällor, druckit öl, ätit tysk mat och gjort allt man ”ska” göra. När vi började köra sa Annika:
– Ska jag mejla Piff & Puff och höra om vi ska hälsa på dom?
Jag svarade:
– Avvakta lite, jag klurar på hemresan.
– Aha, gör du det också!
Och där var beslutet taget. Annika körde, och jag bokade om biljetten – så vi kommer med färjan redan idag, måndag.

Höstfärger och kyligt +6-7 grader hela dagen

Långresan upp

Gårdagen blev en riktig rysare: totalt 73 mil upp till Rostock! Det kommer inte hända igen, det kan vi lova. Husbilen är inget långfärdsfordon – den funkar bra i 40–45 mil, men sedan räcker det. Det bullrar, skramlar i bodelen och fjädringen är rätt stum. Annika körde nog 70 % av sträckan, då min rygg inte är helt okej. Men på det hela taget gick det bra. Vi parkerade nere i hamnen i Rostock kl. 21:30 i går kväll, rätt slutkörda efter tio timmar på vägen. Man kan säga att vi somnade ovaggade.

Missade precis då den slog över till 19200 mil..

Fördelarna med helgkörning

Anledningen till att vi körde så långt var enkel: på helgerna står alla lastbilar stilla i Tyskland. Det är förbjudet med tung trafik från fredag kväll till måndag (tror jag i alla fall), så det är lite som en söndag hemma i Sverige på autobahn. Och lastbilar finns det gott om här nere! Tempot är något högre än hemma, och högerfilen är nästan alltid full av långtradare med ungefär 100 meters lucka mellan sig – perfekt om man vill smita in. I Italien däremot var det tvärtom: korta avstånd och högre tempo, gärna 93–96 km/h.

Billigast igår, idag var det nere på 1,42 €/lit

Tyskarnas körstil och mörker

Vi fascineras varje gång av alla som kör som om det vore sista dagen i livet. Ibland bara smäller det till – så är man omkörd av någon som kör minst 200 km/h, ibland ännu mer. Och det sjuka är att det går lika fort på kvällen när det är kolsvart ute! För mörkt är det verkligen i Tyskland. Här slösar man inte energi på vägbelysning. Det gör att det ofta bildas köer bakom första bilen – många vågar helt enkelt inte köra om i mörkret.

Vind, sol och majs

Ju närmare Rostock vi kom, desto fler vindkraftverk såg vi. Här smäller de upp hela vindkraftparker på åkrarna – mängder av propellrar, kanske inte riktigt lika höga som hemma, men nästan. Vi såg också fler och fler solcellsparker, och det behövs verkligen om man ska ersätta kärnkraften som lagts ner både i Tyskland och Sverige. Men igår var det nog ingen lysande affär – det var nästan vindstilla hela dagen! Och då blir elen dyrare hemma i Sverige…Vi såg också att landskapet förändrats: från mjölkkor till rena spannmålsbönder. Vi körde förbi gigantiska majfält – en kilometer långa och nästan lika breda. Tysken måste älska majs, konstaterade vi och skrattade.

Hemåt igen

Nu bär det hemåt! Färjan tar oss till Trelleborg ikväll, och i morgon kör vi upp till Nyköping igen. Då blir det tvätt och städning av husbilen – men redan på fredag bär det av igen!
– Vart då? undrar ni.
Jo, inte så långt – bara till Sibro, drygt två mil hemifrån. Vi hyr ju ut huset via Airbnb, och såklart har vi en bokning nu till helgen!

Så vi får bo i husbilen ytterligare några dagar. Det gör inget – den är ju vårt hem, fast i slimrad version. Vi trivs med det här livet, och att ge sig ut igen så snart känns bara roligt.

Nördlinger och Rothenburg ob der Tauber – dag 27

Publicerat 18 oktober 2025 av Mikael Rova

Fredag – en ganska händelselös dag

Gårdagen, fredag, var ganska händelselös. Vi började med att lämna Schongau och tog sikte på Augsburg. Nu kör vi norrut i lagom tempo. Vi bör köra ungefär 16,6 mil per dag för att hinna upp till Rostock och färjan på torsdag morgon. Planen är att lägga oss i Rostock redan på onsdag kväll, på den stora ställplatsen nere i hamnen. Där brukar vi avsluta våra resor innan vi tar färjan tillbaka till Sverige.

Köningsbrunn ställplats inte så upphetsande men det fanns allt du önskar!

Vi kom nästan fram till Augsburg, men hamnade istället i förorten Königsbrunn – en rätt oansenlig plats utan något särskilt att se eller göra. Det gjorde dock inget, för vi hade redan irrat runt rätt mycket under förmiddagen. Tanken var att köra längs Romantische Straße som jag nämnt tidigare, men skyltningen lämnar en del att önska för en så legendarisk väg. Vi körde fel flera gånger, backade, vände och missade skyltar tills vi till slut gav upp – och då fick det bli Königsbrunn.

Lördag – nya tag

Idag, lördag, tog vi nya tag. Nu kör vi från mål till mål, och väljer motorvägar (autobahn) för att komma fram i rimlig tid. Första målet var Nördlingen – en liten, trevlig stad med en bevarad ringmur som omger hela centrum. Det visade sig att Nördlingen var skådeplatsen för ett avgörande katastrofalt nederlag för den svenska och protestantiska armén under det trettioåriga kriget i slaget vid Nördlingen den 6 september 1634. Nederlaget ledde till att Sverige förlorade sin allierade i Tyskland, vilket tvingade Sverige att slåss för att säkra revirmål för att kunna lämna kriget, innan fransk inblandning räddade situationen. Staden ligger dessutom mitt i ett gammalt meteoritnedslag!

Torget Nördlingen med oduglig katedral/kyrka

Finns en annan rolig anekdot om Nördlingen också och det är att lite varstans står det grisar uppstälda! Små eller stora i olika färger Legenden säger att när staden belägrades på 1400-talet, upptäckte försvararna fiendernas tunnlar tack vare en gris. En soldat såg hur en gris betedde sig konstigt på en plats där marken var ihålig – och därmed avslöjades att fienden försökte gräva sig in under stadsmuren. Grisen ”räddade” alltså staden, och sedan dess har den blivit Nördlings maskot. Därför ser du grisar lite överallt i Nördlingen – statyer, souvenirer och till och med på skyltar. Den mest kända figuren heter ”Sau von Nördlingen” (”Nördlingsgrisen”)

Vi parkerade utanför stadsmuren och promenerade in. Man kan gå uppe på muren runt hela staden, så vi gick en bit där – ett par hundra meter. Men särskilt spännande är det ju inte i längden; man blir ganska begränsad när det bara är en smal gång 6–8 meter ovanför gatan. Vi gick istället in till centrum och besökte vad vi trodde var en katedral, men som visade sig vara ganska anspråkslös invändigt – betydligt vackrare utifrån.

Därefter blev det dags för lunch, men vi hittade tyvärr inte så mycket att välja på. Hur som helst var Nördlingen ett trevligt besök, och vädret började spricka upp lagom till promenaden. Lunch fick det bli på rester i husbilen innan vi styrde mot Rothenburg ob der Tauber, som vi senast besökte 2021 – ett trevligt återseende.

Kväll i Rothenburg ob der Tauber

Väl framme tog vi det lugnt i husbilen ett tag. Båda vilade ordentligt innan vi kände att det var dags att äta något. Eftersom vi inte hade firat Micke som fyllde 61 igår, bestämde vi oss för att göra det ikväll istället. Först gick vi till Käthe Wohlfahrts julbutik – en året-runt-öppen julbutik och stor turistattraktion. Butiken har ett enormt utbud av juldekorationer och innehåller även ett julmuseum. Vi började där eftersom de snart skulle stänga.

Efteråt hade vi redan spanat in en restaurang lite utanför turiststråket – och det visade sig vara en fullträff! En trevlig och lagom stor restaurang med tysk husmanskost till rimliga priser. Det fick bli en försenad födelsedagsmiddag. Jag valde Nürnbergerwürst med surkål och en mycket god, varm potatissallad – inte alls som den svenska varianten med majonnäs och crème fraîche. Annika tog en schnitzel stor som tallriken, med pommes. Till det drack vi lokal öl. Totalt gick middagen på runt 400 kronor, och det var det verkligen värt.

Sedan tog vi en lugn promenad tillbaka till husbilen. Vi står på samma ställplats som 2021 – cirka 70 platser – och hade turen att få en plats direkt vid ankomst. Annika körde och började känna av migrän, så vi var glada att kunna parkera snabbt. Här är det fullbelagt på helgerna, och fortfarande vid 20:40 rullar husbilar in och letar plats. Lite sent, tycker vi, men alla har ju inte möjlighet att komma tidigare. Så blir det ibland.

Dagen efter – dag 26

Publicerat 16 oktober 2025 av Mikael Rova

Vaknade i morse i Österrike, och vi var fortfarande lite tagna av resan över Stelvio-passet. Vi pratade en hel del om det igår kväll och även i morse när vi drog vidare mot Tyskland. Vi är helt överens om att det var en upplevelse som slår det mesta – men kanske inte något man bör uppleva i husbil, eller åtminstone inte i en så stor husbil som vår. Vi åker gärna över berget igen, men då i en vanlig personbil!

Bonus film från igår, på väg ner från Steviopasset!

Resan mot Tyskland idag var helt händelselös – ja, förutom att vi, två mil från tyska gränsen, plötsligt fick syn på en bensinmack mitt ute i skogen. Självklart visade det sig vara en riktig turistfälla. De hade diesel för 14,50/litern, drygt en krona billigare än nere i byn vi just passerat. Givetvis var det kö till pumparna – åtta bilar, inklusive en stor Concorde-husbil. Vi tänkte inte ens tanken att svänga in, särskilt som vi tankade bara en halvtimme tidigare innan vi fortsatte mot Tyskland.

Väl framme vid gränsen var det inte bara att köra över som vanligt – alla fordon hänvisades att passera genom en poliskontroll. Ingen blev dock stoppad, så det kändes mest lite lustigt. Vi kom igenom utan problem och styrde mot något som heter FOC – Füssen Outlet Center – för att se vad det var och för att sträcka på benen lite. Efter gårdagens heldag i bilen var det välbehövligt med lite rörelse.

De hade ordnat en ställplats på grus bredvid outleten, så vi parkerade och tog en promenad. På plats hade de även byggt en upplevelsebana/hinderbana ovanför bilparkeringen, där man kunde hyra säkerhetssele för att gå banan. Den såg riktigt häftig ut – avslutningen var en zipline på hela 100 meter! Såg minst sagt skräckinjagande ut.
En zipline är en linbana där en person, fastspänd i en sele, åker längs en vajer som är spänd mellan två punkter, ofta med en högre startpunkt och en lägre slutpunkt. Detta skapar en fartfylld upplevelse där man glider nerför vajern, ofta med höga hastigheter. Zipline används som en frilufts- och äventyrsaktivitet för turism och rekreation.

Själva outleten var inte mycket att hänga i granen. I våra ögon svindyrt, och mest kläder och skor med inriktning på friluftsliv. Vi shoppade bara en fleece-mössa/halsduk, annars fick det vara. Tillbaka i husbilen åt vi lunch, och sedan körde Annika vidare in mot Füssen och Romantische Straße, som vi ska följa upp till Würzburg. Vi hittade “starten” och drog iväg norrut. På vägen stannade vi vid en vacker kyrka mitt ute på en åker, men när vi gick in visade det sig att ett gäng volontärer höll på att skura golvet. Det luktade nyskurat och fräscht, men vi tog inte så många bilder – ville inte ha med städarna i bakgrunden!

Därefter fortsatte vi norrut. Landskapet just nu är platt, riktigt platt, med stora åkrar och massor av kor på var och varannan äng. Så roligt att se en levande landsbygd igen – som vi hade i Sverige innan politiken och miljörörelsen började ropa om att kor sprider metangas och att vi måste sluta äta nötkött. Jag vet att det finns fler orsaker till att vi snart inte har några kor kvar i Sverige, men det sticker lite i ögonen när det tydligen fungerar här i Tyskland. Det var heller inga stora besättningar – kanske 15–25 kor per äng, ibland färre.

Efter gårdagens intensiva körning var vi lite slitna, så nu var det dags att slå läger för kvällen. Vi hittade en bra ställplats för 8 €, runt 90 kr, där vi står i natt. Vi har fyllt på vatten, så ikväll blir det helrenovering (dusch) innan godnatt.

Också Romatick Strabe! Hamna bakom en bonde som vart ute och gödslat sina åkrar, inte luktlöst om vi säger så…

I morgon, fredag, ska vi bunkra mat – det mesta är ju stängt i Tyskland under helgerna. Det finns inga ICA-butiker här som har öppet 07–23 runt hörnet, och att äta ute är dyrt – så pass dyrt att vi väljer våra restaurangbesök med omsorg. Det blev lite mer av det i Italien, där det är billigare, men Tyskland ligger nästan på svenska prisnivåer.

Nog för idag – ny rapport i morgon om vi hittar något sevärt, och det lär vi göra. Romantische Straße har mängder med sevärdheter man kan stanna till vid och utforska.

På tal om ingenting – minns ni när jag nämnde att jag tagit ett misslyckat foto i Sixtinska kapellet i Vatikanstaten? Här på taket av den lilla byggnaden finns ju skorstenen där det kommer svart rök när man inte valt en ny påve, och vit rök när en ny påve har blivit utsedd. Jag trodde att jag inte hade fått med det på bild – men jag hittade fotot till slut! Här kommer det, håll till godo!

Stelvio Passet – dag 25

Publicerat 15 oktober 2025 av Mikael Rova

Svara

Hur var det farbror Melker sa – ”Denna dag, ett liv” – och det kan man lugnt säga att denna dag har varit. Vi har gjort en riktig raggarkörning, som vi inte hade en aning om när vi startade i morse.
Tanken var att vi skulle ta oss till Füssen i Tyskland – 37 mil, ganska långt, men vi tänkte att vi gör en långkörning idag så har vi gott om tid att köra upp genom Tyskland senare.

När jag tar ut kursen på Sygic GPS vill den att vi ska köra över Brennerpasset, men det vägrar jag. Det är hysteriskt långa köer, fullt med lastbilar och dessutom en gigantisk byggarbetsplats i flera mil. Tack, men nej tack. Vi har kört där 3–4 gånger tidigare, så man kan säga att vi kan den rutten.

Första stopp 1160 meter då visste vi inte vad som komma skulle..

I stället tar jag ut kortare delsträckor på Google Maps, och den föreslår Bormio. Ni har säkert hört talas om den orten i skidsammanhang – jag tror det går världscupslalom där minst en gång per år.
Nåväl, jag knappar in Bormio i Sygic och vi börjar köra. Det är relativt lugnt – lite krokigt och några vägarbeten här och där – men överlag trevligt. Vi åker längs en sjö med fantastiska vyer, men det finns absolut ingenstans att stanna på vägen norrut. Söderut däremot finns det flera rastplatser. Landskapet börjar förändras igen – från slättland till berg – och nu börjar tunnlarna. Den längsta idag var 7 925 meter! Vi kommer fram till Bormio och stannar för att byta förare. Annika har kört en stund, och nu är det min tur. Vi brukar turas om eftersom jag får ont i ryggen efter 12–15 mil. Idag sa hon: ”Nu byter vi innan du får ont!” – och så blev det.

Tunnel med plats för EN bil, störst går först!

Bormio är en liten skidort uppe i de italienska bergen, ganska oansenlig men väldigt idyllisk. Vi står och justerar speglar och småfixar innan vi ska vidare. Jag googlar Bormio och ser då att Bormio kommer att vara en av värdplatserna för de Olympiska Spelen 2026, som arrangeras i Milano och Cortina. Bormio kommer att stå värd för skidskytte och alpin skidåkning, bland annat grenar som de svenska skidalpinisterna nyligen har testat i världscupen. – det förklarar varför det var så välstädat och fint i byn!

Bormio är omgiven av galet höga berg, och vi säger till varandra: ”Tur att vi inte ska upp på de där…Men så börjar vi köra, och det går svagt uppför… och fortsätter uppför… och uppför. Hmmm – det här var mysko, stod det verkligen inget om det här? Vi stannar vid 1 160 meters höjd så husbilen får andas lite och passar på att fota som de turister vi är. Sedan fortsätter vi. Vägen smalnar av och varnar för tunnlar med 3,5 meters höjdbegränsning. I en tunnel får bara en bil plats, vilket en mötande bilist snabbt inser när han får backa ut för att ge oss plats. ”Störst går först”, som man säger – och jag backar inte baklänges i en kurva inne i en tunnel!

Nu börjar vi inse att detta kommer bli en tuff resa. Det finns inte ett enda flackt parti, så vi stannar med jämna mellanrum för att kyla motorn – det blir kallare ju högre upp vi kommer. Vägarna blir till serpentinvägar där man verkligen inte vill möta någon i kurvan. Det är så snävt att man nästan ser bakdelen på husbilen! Men det går ändå bra, motortempen håller sig normal. Jag använder ett gammalt knep: full värme i kupén. Det funkade förr, och det funkar nu också – bilen är ju från 2004.

Vi stannar ibland för att släppa förbi bilar som samlas bakom oss. Vi kör till och med om några cyklister uppför – ja, även nedför, men dem ser man knappt till eftersom de håller sig på sin sida. Vid en turistinformation stannar vi igen. Jag luftar motorn och kollar så allt ser bra ut – det gör det. Jag frågar killen där hur långt det är kvar till toppen. Han ler och säger: ”Tio kilometer.” Aha – så det är inte slut ännu! Vi startar igen. Det är bara att tugga på, meter för meter. Vägen blir brantare, och det känns som att den aldrig tar slut. Till slut, efter dessa tio kilometer, kommer vi upp till en mindre skidort på toppen av berget – 2 758 meter över havet! Vi ser då att det är Stevilo passet vi håller på ta oss igenom! Hade vi ingen aning om..

Kebnekaise var 2 089 meter vid senaste mätningen 2024, så vi är alltså långt över den höjden. En kompis messar och frågar: ”Kan du andas där uppe?” Jodå, det går bra! Men husbilen kämpar rejält de sista hundra metrarna – luften är nog ganska tunn. Tur att det är en kylig dag, bara +7 grader på toppen, det gör gott för motorn. Då slår det mig vad killen på turistinformationen också sa: ”Det är ungefär 25 kilometer ned också.” Jaha, då blir det bromsarna som får jobba. Motorn och växellådan slet på vägen upp – nu är det bromsarnas tur.

Så bär det av nedåt. Vi håller mellan 35–50 km/h, med hårnålskurvor hela vägen. Var det 48 kurvor upp, så är det minst lika många ned! Många är ännu snävare, så jag får ibland stanna mitt i kurvan, backa lite och ta nytt tag. Lutningen inåt känns läskig – man tror nästan bilen ska välta.

Vi tar oss ner, sakta sakta nedför. Det tar säkert över en timme. Annika hojtar i varje högerkurva om det är fritt, jag stannar, backar, tar omtag – och vidare ned mot nästa sväng. På några ställen finns vändplaner, och dem utnyttjar jag när vi får möte mitt i en kurva. Till slut planar vägen ut, hårnålskurvorna blir färre och vi kan andas ut. Husbilen svalnar. Det luktar lite brända bromsar – så till våren blir det byte runt om, plus ny olja i växellådan!

Nu ikväll sitter vi på en camping i Pfunds, 11 mil från Füssen i Tyskland. Vi orkade inte längre idag efter den här galna resan över de italienska alperna – som vi inte hade en aning om att vi skulle göra när vi startade i morse. Vi är lite tagna av det vi gjorde idag det gick inte obemärkt förbi. Dock kommer vi inte göra om detta igen på överskådlig tid!

Nu kör vi! – dag 24

Publicerat 14 oktober 2025 av Mikael Rova

Förutom att motorlampan började lysa har inget stort hänt idag. Vi började packa ihop vid 10:00 i morse för att bege oss norrut, men först behövde vi bunkra lite förnödenheter. Därefter bar det av ut ur Pisa i flygande fläng (nåja…). Målet var egentligen Brescia för nattuppehåll, men vi hamnade istället på vischan i Gussago! Här står vi ikväll på en oansenlig parkering i Ome – fyra platser finns, och för 8 € får man el och färskvatten, men ingen tömning.

Italien ligger faktiskt före på många sätt, även om vissa saker känns rätt u-landsaktiga. Här finns tömningsplatser inne på bensinstationer, i städer, småbyar – överallt egentligen. I Sverige däremot är det nästan tvärtom; vissa städer förbjuder husbilar helt. Det de inte fattar är att här finns pengar att tjäna – framför allt på oss som åker husbil och gärna shoppar, äter ute eller bara vill se stan. Det går alltid åt en hundralapp eller två, oavsett vad man hade planerat. Samma sak med tömningsplatser – det är ett evigt liv på olika forum om var och när man får tömma gråvatten, svartvatten eller fylla färskvatten. Här (och i både Tyskland och Frankrike) har man insett att det är smartare att erbjuda en tömningspunkt än att folk tömmer i buskar och diken.

Motorlampan, ja – den lever sitt eget liv. Jag har faktiskt inte riktigt koll på vad som orsakar det. Den tänds någon gång, senast var väl fyra år sedan även då i Italien. Men då hade vi plågat den uppför en lång seg backe. Vi brukar stanna, stänga ner husbilen några minuter, och när vi startar igen är lampan släckt. Jag har en idé om att den kanske slår på när motorn går lite varm, men är inte säker. Jag menar, upp till Brennerpasset är det 1350 meter, och då brukar den inte knorra. Vi gjorde likadant idag – stannade, stängde ner och passade på att kolla vår hysteriska GPS som prompt ville skicka oss ut på en kostig på väg till kvällens ställplats.

Vi använder vanligtvis Sygic som standard-GPS och jag har testat CoPilot under ett år – men den åker ut nu, helt värdelös. Google Maps har vi ju också, men den är mer som en leksak. Den saknar fordonsdata, så man riskerar att hamna på vägar man inte får köra eller i tunnlar som är lägre än tre meter.

I morse, när vi höll på att göra klart för avfärd, sa Annika: “Kolla, TV-antennen sitter ju löst!” Och se på tusan – vi hade troligen kört in i ett träd eller någon form av vegetation på senaste campingen, så den hade slitits loss. Ingen ko på isen dock, inget regn i sikte, och antennen har ändå gjort sitt. Den har ingen funktion längre eftersom allt är digitaliserat. Hur som helst klippte vi kabeln och tejpade igen hålet där den gick ner – det känns onödigt att släppa in fiende nummer ett: fukten! Det vore riktigt illa att få in vatten i taket, då är vi snabbt stekta.

Våra vänner, myrorna, tror jag att jag har hittat orsaken till. Under gasolflaskorna finns ett vädringshål, och jag såg idag att två stroppar hänger ner där – de som egentligen ska hålla flaskorna på plats. Jag måste ha missat att sätta fast dem när vi bytte tuber innan avfärd, och det blev ju en perfekt infart för myrorna! Jag stod och fyllde vatten ur kannen när jag såg hur våra små vänner marscherade bredvid bilen och tog sig in via stroppen i gasolkofferten. Nu har vi sprutat med vår slovenska Radar och dragit in stropparna. Vi får se om de försvinner – annars lär de undra vart de hamnat när bilen står hemma i minusgrader, hehe.

I morgon är det onsdag, och planen är att försöka ta oss över alperna utan för mycket strul. Jag har helt övergett tanken på Brennerpasset – det känns inte okej att stå i milslånga köer med tusentals långsamma lastbilar som knappt orkar uppför. Att stå en halv dag och bara komma några mil – nej tack. Vi kör istället en parallell väg upp mot Füssen. Det ser bra ut, lite krokigt kanske, men det löser sig nog. Det är 35 mil dit från där vi står i kväll, så detta blir sista natten i Italien. I morgon är vi på tysk mark – värme och sol lämnar vi kvar tills nästa gång vi har vägarna förbi! Nu tar vi och möter kylan och mörkeret!

Vilodagen – dag 23

Publicerat 13 oktober 2025 av Mikael Rova

Brukar ju egentligen räknas som söndag, men vi tog den idag – måndag. Det har inte hänt så mycket; vi har varit på campingen, städat lite, kört en maskin tvätt och planerat hur vi ska ta oss hem.
Det är inget problem, men vi har haft lite olika tankar om vilken väg vi ska ta. Nu har det i alla fall mynnat ut i att vi kommer köra upp mot Füssen i Tyskland, via Österrike och Schweiz. Därifrån tänker vi följa Romantische Straße till att börja med.
Vi körde den för många år sedan, så nu blir det en liten repris. Sedan får vi se – det är ju bara cirka 35 mil!

Förutom det behövde vi fylla på vatten, och det gör vi numera oftast med vattenkannan vi har med oss. Jag hade hittat en färskvattenkran på serviceplatsen där man både tömmer tankarna och fyller på nytt vatten – den ligger ungefär 70 meter från vår campingplats.
Så sitter vi där och lunchar i värmen utanför husbilen, när Annika plötsligt säger: ”Varför tog du inte vatten ur den kranen?”
Det visar sig då att vi har en kran precis bredvid husbilen – men den sitter lite dolt, så vi hade helt missat den!

Idag får ni i stället underhålla er med ett gammalt inlägg om hur vi lever och hur det ser ut i vårt rullande hem. Där finns också en länk till historien om hur det gick till när vi köpte vår nuvarande husbil, Cuben!

Lutande tornet i Pisa – dag 22

Publicerat 12 oktober 2025 av Mikael Rova

Vaknade av måsarnas skrik och tittade ut – fiskarna från byn där vi stod i natt var redan på väg ut för att fiska! Idylliskt så det förslår, men så var det. Gick ut och ringde brorsan, och medan vi pratade kom solen fram och värmde – det var så perfekt det bara kan bli. Men idag var det dags att köra en stund igen.

Vi hade bokat plats på stadscampingen i Pisa, så vi startade som vanligt runt 11-tiden. Ja, jag vet – ibland kommer vi iväg tidigare, men då har det alltid funnits en särskild anledning.

Vägen upp till Pisa går relativt nära kusten nästan hela vägen. En liten avstickare vid Grosseto där vägen går inåt landet, men sedan blir det kustnära igen. Vi kör just nu genom Toscana, och det är faktiskt väldigt fint här. Inte riktigt som på TV eller i romantiska filmer, men ändå vackert på sitt sätt.

Landskapet har planat ut – bergen är borta för stunden, men vi ser dem på avstånd, så de finns ändå där. Vi längtar inte direkt efter att köra upp och ner för berg igen, Cuben (husbilen) trivs bäst på platt mark just nu.

Idag, liksom igår, har vi haft solen i ryggen medan vi kört – perfekt! Bilen håller sig sval och ute har det legat runt 23–24 grader. Dagens toppnotering var 26,4, men det led vi inte av. Nej, vi har ingen AC i bilen över huvud taget, allt annat finns dock ingen AC.

Italien är verkligen ett u-land när det gäller vägar… säger inget mer, har jag inget sagt.

Igår när vi parkerade skulle jag skruva upp kylan lite på kylskåpet, men vredet gick alldeles för lätt och lamporna visade ingen skillnad. Nåväl, jag tänkte att jag fixar det idag – det är ju söndag, kan inte vara så allvarligt.

När vi lagt oss och Annika hade somnat hörde jag hur kylen startade, gick 10–15 sekunder, tände om och startade igen – om och om igen. Till slut tröttnade jag och satte mig för att se om det var fel på kylen, men självklart fungerade den felfritt då. Så brukar det vara när man ska visa eller felsöka något.

Jag stängde av kylskåpet – det går ju på gasol, och man vill inte riskera någon liten explosion under natten. Ingen öppnar ändå kylskåpet på natten, tänkte jag, så jag startade det igen på morgonen. Det hade hållit kylan som jag hoppats.

Efter frukosten idag skruvade jag isär panelen på kylskåpet. Måste ju kunna reglera temperaturen. För er som inte vet hur ett husbilskylskåp fungerar: när du kör går det på el, när du stannar växlar det till gasol, och om du har landström går det på 230 volt – allt sker automatiskt om allt fungerar som det ska.

Vi har haft lite strul under resan, eftersom vårt kylskåp ibland inte startar på gasol när vi stannat utan landström. Jag vet att en ventil måste bytas, men det får vänta till våren.

När jag skruvade loss panelen hittade jag felet! Vredet till temperaturregleringen hade helt enkelt skakat sönder av de italienska vägarna – ofta tvåfiliga motortrafikleder med tveksam standard. Som sagt, Italien är ett u-land vägmässigt.

Vi kom fram till en väldigt trevlig stadscamping, bara 1,3 km från det lutande tornet i Pisa, och fick genast några trevliga svenska grannar. Campingen håller kanske 3–4 stjärnors standard – ungefär. Alla campingar vi varit på är lite småskabbiga, men det är nog fullt ös här under högsäsong. Man kan ändå fundera på vart vägavgifterna egentligen tar vägen…

Vi blir nog kvar här till tisdag innan vi kör vidare mot Modena, Milano och genom Schweiz men inget klart än – tror jag. Vi har inte riktigt bestämt hur vi ska ta oss ut ur Italien än. Men en sak är säker: vi kommer inte köra över Brennerpasset igen! De köer vi mötte när vi åkte ner var galet långa – jag ställer mig inte frivilligt där igen. Aldrig!

Italienska motortrafikleder..se filmen till slutet så förstår ni vad jag menar med u land vägmässigt. Detta är vägar som du rekomenderas köra 100-130km/h

Till sist – många av bilderna jag lägger upp är tagna från bilen under körning. En del blir bra, andra mindre bra, men det är vad vi har att tillgå när vi kör mellan olika städer eller mål. Visst, vi kan ta bättre bilder om vi stannar ofta, men att stanna var tionde minut fungerar inte när man ska köra 20–25 mil på en dag. Då kommer vi aldrig fram.

Ny dag nya utmaningar – dag 21

Publicerat 11 oktober 2025 av Mikael Rova

Av myrorna har vi inte sett mycket idag – de är väl hemma och laddar om för nästa anfallsvåg! Vi vann första ronden, men har hittat några spejare här och var under dagen som snabbt har eliminerats.

Vi startade från ett solvarmt Ceprano runt 11.30 idag. Ingen större aktivitet från oss – det är ju ändå lördag, då får man ha sovmorgon. Som jag skrev tidigare hade vi en plan på att köra upp mot den italienska östkusten, men efter en koll på vädret vände vi nosen mot västkusten istället. Här finns värmen och solen – med besked! Ett tag idag var det 27 grader varmt, och hela eftermiddagen då vi suttit ute låg temperaturen säkert på 24–25 grader. Men på kvällen märks det att det är höst även här – temperaturen börjar sjunka, och när solen går ner går det fort, dessutom blir det fuktigt.

I morgon, söndag, är tanken att vi kör vidare till Pisa. När vi ändå river av den ena turistfällan efter den andra kan vi lika gärna klämma in det lutande tornet också, så var det klart. Troligen stannar vi en natt i Pisa för att sedan börja dra oss upp mot Milano och Turin – två storstäder även det, så vi får se om vi inte stannar där också. Men egentligen är det same same i varje stad: turiststråk, shopping om man behöver det, och samma puls. Inget nytt egentligen – mer än att man kan bocka av ännu ett stopp på bucketlistan.

Ikväll står vi på en strand som egentligen bara är en sandparkering vid vägen. Tur att vi har hydrauliska stödben så vi kan centrera bilen när vi parkerat. Vägen ner till parkeringen lämnade en del att önska – dessutom smal, så det rasslade friskt i sidorna, men det är ju bara buskar. Blir det en repa skulle jag bli förvånad. Nu är ju vår husbil 21 år i år, och vi har sagt att den ska användas – inte stå och finlira mellan campingar och ställplatser. Den får följa med dit vi vill, och det gör den utan knot och gnäll. Lite kärlek på morgonen så allt ser bra ut, sen rullar den så fint så.

Det var lite knepigt ett tag i veckan när vi körde en seg, lååång uppförsbacke på någon mil eller två. Jag sa till Annika att jag har gasen i botten och att det inte händer så mycket mer – då vet man att det är uppför! Men den sköter sig, går inte varm utan gnetar på som den ska. Det enda är ett skorrande ljud som jag tror är ett begynnande hjullager. De här modellerna är tydligen kända för det – kanske är den lite tung. Jag får kika på det i vår när snön har smält bort.

Det vi upptäckte idag var att, tack vare Italiens ständigt dåliga vägar, har reglaget till kylskåpets kyla troligen hoppat loss efter all den jäkla puckelpisten vi kört på. Det gör att vi inte kan köra kylen på fullt just nu, men det klarar sig. Jag ska titta på det i morgon eller på måndag. Går den på gas håller den kylan helt okej. När vi kör landsväg slår elen till, och det är då vi brukar skruva upp kylan. Vi har till och med sänkt trycket i däcken för att öka komforten – det ska vara 5,5 kg men vi har bara 4,8. Den går mjukare, men vad spelar det för roll när vägarna ändå är gropiga, spruckna och lappade med betong? Det tar stryk förr eller senare ändå.

Det blev mycket husbil och lite utfyllnad! Har man inte gjort så mycket mer än åkt husbil några timmar och sedan suttit ute och tittat på havet, finns det inte så mycket att skriva om.

På återhörande!

Myrornas krig på riktigt – dag 20

Publicerat 10 oktober 2025 av Mikael Rova

Som det låter för vi just nu ett krig mot ett gäng myror som beslutat sig för att ockupera vår husbil.
Men först – låt oss backa bandet en dag.

Igår lämnade vi Pompeji efter fyra fina dagar. Nu ska vi vända nosen mot norr igen, eller nja… vi kommer nog att zickzacka oss fram en hel del. Vi har ju fortfarande några dagar kvar till färjan den 23 oktober från Rostock i Tyskland. Jag hade hittat en ställplats, Scuderie del Peschio på en bondgård mitt ute i ingenstans. Men när vi kom fram visade det sig att jordbruket lagts ner redan 2008 – lite snopet faktiskt. Jag hade ju förväntat mig lite kossor, grisar och höns. Det fanns inte ens en gårdskatt!

Nåväl, ställplatsen fanns kvar, och kontrasten mot att stå i Pompeji kunde inte varit större. Här var det absolut knäpptyst – bara fåglarna hördes och hästarna i hagen som frustade.Vi hade kanonväder, 23–24 grader varmt, så ut med bord och stolar – dags för en klassisk stödbensöl!
Körningen hit var cirka 14 mil, och de sista 5–6 kilometrarna gick på vägar som var helt galet trasiga, med sprickor och nivåskillnader som hette duga. Men husbilen är rätt hög, så det gick ändå bra.

Ägaren till gården, Francesco, var en väldigt tillgiven och ödmjuk man. Det visade sig att han lagt ner verksamheten 2008, när den stora ekonomiska kraschen slog till. Han hade tidigare haft en buffelfarm där han tillverkade buffel mozzarella – den äkta varan gjord på mjölk från asiatiska vattenbufflar. På gården fanns också en restaurang som Francesco drev tillsammans med sin hustru, lika vänlig som han själv.
Att stå där var helt gratis, förutom om man ville ha el (5 €). Men vi har ju nytt litiumbatteri på 320 Ah, och efter att ha haft ström påkopplad i Pompeji behövde vi inte koppla upp oss.

Restaurangen öppnade 19.30 på kvällen – och det var liksom hela grejen. De räknade med att gästerna skulle äta där. Självklart var det inget tvång, men efter att ha läst recensionerna från tidigare besökare kändes valet rätt givet.
Vad är väl fiskpinnar i husbilen mot en trerätters middag på en italiensk lantrestaurang? Vi kom i tid (för en gångs skull!) och det blev trerätters för mig medan Annika nöjde sig med två rätter.

Italienska menyer kan vara lite kluriga. En typisk middag består av flera rätter i följd:

Antipasto – förrätt
Primo – pasta- eller risrätt
Secondo – huvudrätt med kött, fisk eller fågel
Contorno – tillbehör som sallad eller grönsaksröra
Dolce – dessert

Italiensk mat är känd för sina enkla, färska råvaror – olivolja, tomater, basilika, parmesan och lokala produkter.

Maten var helt fantastisk!

Till förrätt fick vi flarn med gorgonzola och stekta päron, sedan en pasta med ragu (blandat kött – typ katt, råtta, hamster… nej, skojar bara!). Annika var mätt där, hon fick sin favorit, lever..men jag hade beställt kanin, så det var bara att tugga i sig. Har aldrig ätit kanin förut – smakade som kött, helt okej men ingen större sensation. Vi delade på en halv flaska vin och avslutade med varsin espresso – en riktig italiensk klassiker, fast i minsta laget. En slurk, sen var koppen tom!
Hela kalaset gick på cirka 700 kronor, och det var värt varenda krona. Så fick Francesco ihop ”hyran” för ställplatsen, och vi fick en oförglömlig kväll med fantastisk mat och trevligt sällskap.

Mot italienska västkusten

I morse, efter att ha sovit som stockar efter det där taberaset, var det dags att rulla vidare.
Planen är att ta oss till kusten ovanför Rom. Från början tänkte vi köra tvärs över Italien och följa östkusten upp mot Bologna, men när vi kollade vädret blev det direkt kursändring – värmen var tillbaka på västkusten! Så nu följer vi den vägen upp mot Frankrike. Ingen brådska – vi har lärt oss från tidigare resor att börja dra oss hemåt i tid, så vi slipper hetsköra sista dagarna för att hinna med färjan. I värsta fall kan vi ta vägen upp genom Danmark, men den är sååå tråkig. Bättre att ta färjan – sex timmar, och så är man direkt i Sverige. Dessutom sparar vi drygt 20 mil.

Myrornas återkomst

Och så till vårt pågående krig mot myrorna…Vi upptäckte för drygt en vecka sedan – kanske lite tidigare – att vi hade fått in lite myror i husbilen. De är pyttesmå, men ändå: myror. Någon enstaka dök upp vid köksbordet eller inne på toan, men vi brydde oss inte särskilt mycket. Tänkte att de väl råkat smita in någonstans när vi stått still.

Men… det visade sig vara mer än så. Ikväll hade jag tagit fram kött (Annika vill ha kött då och då) och lagt den tomma förpackningen på papperskorgen. Tänkte inte mer på det – men efter 20–25 minuter skulle jag kasta något och upptäckte till min fasa ett myrtåg från taket, längs väggen och ner mot papperskorgen!

”Wohooo, Annika, kolla!” ropade jag.
”Men vafan, var kom de ifrån?” sa hon.
Det var alltså hundratals av dessa minimodeller, marscherande i full ordning.
”Var har du giftet?” säger hon.
Jag tar fram vår miljövänliga Radar-burk, inköpt i Slovenien (eller var det Kroatien?). Minns inte – men effektiv är den! Muhahaha.

Myrorna fick en dusch och dog bokstavligen i steget. Så nu är ställningen: Myrorna – Husbilen Cuben: 0–1.

Vi får se hur det slutar. Jag räknar med att några följer med hem, men då väntar en kall överraskning när husbilen ställs av och minusgraderna kommer.
Inget att hetsa upp sig för egentligen – de finns där, och vi bekämpar dem vartefter. Men lite mycket blev det allt, när de kom i hundratal på så kort tid!

Ikväll (fredag) står vi strax utanför Ceprano. Tanken i morgon, lördag, är att runda Rom på insidan och sedan dra oss mot kusten.

Cuben på rullande hjul

In rotis volventibus